15 februari 2017

Chillad person

Jag när alla andras barn är sjuka: 

- åh vad jobbigt, men det vänder snart ska du se. Det är inget farligt, bara ett litet virus. 

*noll orolig* 

Jag när mitt barn är sjukt: 

- herre JÄVLAR vad han är sjuk, det här kan inte vara normalt, han har ju hostat HELA NÄTTERNA tre dagar I RAD!!!! Jag får panik! Det här kan inte vara normalt! 

*ringer 1177* 

*ringer barnläkaren* 

*går till barnläkaren som lyssnar på lungor och ba jo det är normalt, ett virus bara* 

*går hem, lugnad* 

Natten därpå när barnet kvider i utmattning och somnar 18.15 med "ont i örat" och sedan vaknar en gång i halvtimmen och ylar förtvivlat om örat: 

- herre JÄVLAR vad han lider, såhär kan han inte behöva må, vad ska jag GÖRA, panik! 

*ger ipren* 

*barnet sover och vaknar om vartannat och kvider om örat och ont i magen* 

*jag bäddar upp med handdukar och ombyten och en extra shot Ipren och nässpray och hinken* 

*ligger på nålar och oroar mig* 

*tänker att mitt barn är sjukast i hela världen* 

*smsar massa folk med öronbarn* 

*mailar jobbet om vab imorgon*

*oroar mig för magontet* 

TUR MAN ÄR SÅ CHILL ÄNDÅ VA? 

8 februari 2017

20 kvar

Vet ni vad det är för dag idag? Nä men bara 20 dagar innan det är slut på VABRUARI. Inte för att jag räknar. Men ändå. 

Jo jag räknar. När det blir mars räknas varje sjukdom som undantag och inte regel. Sen kommer våren. Sen kommer energin. Sen kommer jag börja svära åt de ljusa kvällarna och att det är omöjligt att lägga ungen före tio, så, ja, vi vet ju alla vad som väntar. Mer elände. Närå. 

Ikväll var Josef och Emelie och Ante här på middag. Och barnen - tadaaaaa - lekte lite med varann. Typ första gången. Begav sig ensamma in i Ivans lekrum (här hade man kanske kunnat önska att jag skrev "Ivans rum" eller "sovrum" eller så, men nä vi sover fortfarande båda i mitt sovrum och hans rum är helt enkelt ett förråd för en miljard leksaker) och så hörde vi dem snacka på om olika saker. Fungerade utmärkt till den magiska gränsen halv sju då Ivan blev trött och därmed snål med sina prylar och lättkränkt. Så då avrundade vi kvällens succé. Hann ju ändå umgås goa 1,5 timme. 

Nej nu är det jag som försöker skjuta upp bokskriveriet. Inte bra. Hej för nu! 


7 februari 2017

Kvällsblahaaaaa

Har roat mig en del med att scrolla i hashtaggen #reasonsmykidiscrying den senaste tiden. Skrattar både rått och igenkännande åt dessa berättelser. Det är verkligen en ny typ av viljekamp som vissa dagar pågår här hemma. I takt med att han kan verbalisera sin vilja mer och mer, men samtidigt inte koppla ihop sakers sammanhang och sin egen maktlöshet inför att inte få bestämma allt, har vi en del spännande diskussioner. Oftast blir det mest roligt, men det beror förstås på bådas våra respektive grundhumör. Exempel på roligt: Ivan blir ombedd att hjälpa till att städa pga det är hans stök, hans leksaker, som pryder hela golven i exakt hela lägenheten. Hans svar: nej det kan jag inte, TYVÄRR, jag ska ha rast nu. Skrattade rakt ut. Annat exempel på roligt: idag vid hämtningen på förskolan pekade han på min gylf, sade "var är din snippa då mamma, har den sprungit och gömt sig". Blev mycket förtjust över reaktionen både från mig och pedagogerna över denna fråga som egentligen inte var menat som annat än en rak fråga. Var var min snippa liksom. Hade den sprungit och gömt sig.

Exempel på jobbigt: han blir kränkt över att ett annat barn inte vill leka alternativt har lånat en av hans leksaker som han fram tills den lånades ut varit genuint ointresserad av i månader. Jag berättar att han inte kan ta tillbaka den direkt utan att nu är vi snälla kompisar som lånar ut. Ivan löser situationen genom att slå (!!!) barnet hårt i magen när barnet inte vill ge tillbaka utan snällt förklarar att det lånar leksaken just nu. Ivan får en utskällning av mig som blir arg för att man faktiskt inte får slåss. Ivan blir extremkränkt på mig och skriker SÅDÄR FÅR DU INTE PRATA MED MIG. Gråter sedan kränkt i en god kvart över det stora övertrampet i att jag höjt rösten (ej att han själv slagit ett annat barn i magen, det var tydligen befogat för att barnet hade den stora fräckheten att låna en leksak han inte lekte med). Ja, nä, men då är det liksom lite mindre kul. Men jaja. Vi kämpar på. Som de säger.

Idag och igår har det till exempel inte varit några konflikter alls. Då har vi bara skrattat och lekt och haft roligt och jag har till och med fått laga mat OCH diska och plocka undan helt ifred? Sådan sjuk känsla. Läggningarna går också ganska stillsamt till. Vi slänger oss i (min) sängen vid kvart över sju och jag jobbar ikapp det jag missat under dagen (eftersom jag fortfarande går runt fyra, dvs är skyldig en timmes jobb nästan varje kväll) och Ivan kollar på något program på SVT Barnkanalen på sin iPad. Under tiden pratar vi lite, han ställer helt sjuka frågor om allt och ingenting, sedan släcker vi och säger godnatt runt åtta. Ivan går då självmant till sin egen säng, som han tydligen till slut börjat föredra framför min, kors i taket. Nu sover han och jag har ägnat 1,5 timme åt boken, som snart ska lämnas in. Paniken jag känner inför detta. Så trött på mina ord och min historia. Fattar inte vad jag gett mig in i. Men det har jag ju gnällt om tusen gånger, så vi sätter punkt här va?

Här kommer den, punkten! PUNKT!

3 februari 2017

HÄLJ! Närå!

Nu börjar helgen! Eller nej det gör den inte för jag jobbar även imorgon, men DÅ börjar helgen. Kan man säga, eftersom jag är ledig från jobbet för att gå på mormors begravning på måndag. Katolsk begravning. Vad innebär det? Tänker rökelser och så. Undrar lite om... huvudbonad? Måste googla. En annan gång, nu är jag nämligen stressad för att jag är sen till förskolan. 

Sak som får mig att skratta rått i min ensamhet: föräldrar som är två och som ibland blir ensamma när den andre föräldern tex åker på en resa med jobbet i typ fem dagar. Vilken jävla utmattning de tycker det är, det här med livet och logistiken. Ba GUUUD jag ska BÅDE hämta och lämna, så SJUKT tufft? Eller ringer upp sina släktingar för avlastning pga det går nästan inte ihop sig alls. Tänker de. Och jag skrattar i mjugg. Heter det ens så? 

På tal om föräldrar förresten. I onsdags kom min gulliga mamma och käkade vardagsmiddag och spontan-sov-över. Så himla lylligt inslag i veckan! Älskar min mamma. 

Nu dags att hämta mitt gulliga barn. Som säger NEJ och STOPP i var och varannan mening nu för tiden. Förra helgen lyckades han göra ett gräl av den ENORMA KRÄNKNINGEN att jag lånat en bil och vi skulle till fjärilshuset i Haga. Fatta så synd om honom när han ville till Naturhistoriska museet faktiskt. Insert fake compassion. Hehe. Aja, hej och trevlig helg på er! 

20 januari 2017

2017

Ptja men vi är väl inne på andra veckan av vab och Ivan har haft feber hosta snor och jävligt sänkt allmäntillstånd och det hela toppades med en rejäl spya idag vid två och sedan dess inget mer men jag går nu och väntar på 1. Fler spyor under natten samt 2. Eget insjuknande och uppå detta skriver jag just ingen bok alls just nu pga se ovan, och jag är väldigt efter med mitt ordinarie jobb och otroligt sliten efter all vab, all desinficering av ytor och tvätt av textilier och förresten, vilken sekund som helst dör nog mormor och så det här med Trump och ja, all in all kanske 2017 hade kunnat starta lite bättre kan en tycka.

15 januari 2017

Mormor

Här ligger en kvinna jag älskat så länge jag levat. En galen och underbar människa. En jag rest med, skrattat med, anförtrott mig åt, brevväxlat med, spelat piano och sjungit med i ändlösa timmar. Hon var min idol hela barndomen och hennes liv och berättelser om detsamma har rymt så oändligt mycket. Nu sjunger hon sin sista vers i ett rum på brahegatan där bilder på mig och mamma och hennes andra barn och hennes stora kärlek, min morfar, pryder väggarna. I ett fönster står en adventsstake, i ett annat en liten midsommarstång. Detaljerna kring högtider, årstider och årens gång har för länge sedan slutat spela roll. Jag vet inte om jag kommer att träffa henne igen men jag vet att jag ska minnas och älska henne så länge jag lever. Fina, fina mormor. 



12 januari 2017

Ut ur askan in i vabben

Vet ni en riktigt sjuk grej förresten? Jag vabbade inget under hösten 16. Inget alls? Om vi bortser från dagen strax innan jul då jag blev hemringd vid lunch för att Ivan grät tröstlöst hela förmiddagen och personalen på förskolan sade att det nog är något på gång, sådär hade han aldrig varit. Men då var han inte sjuk. Han var ledsen. Och frisk, och återvände till förskolan för en bättre dag redan dagen därpå. Men i alla fall. Ingen vab HT16. Vågade knappt prata om det för det kändes så orimligt. 

VT17 inleds i alla fall med en rejäl vab direkt från start, så ordningen är återställd. Vi snackar feber som kommer och går och en natt var så hög att jag inte sov någonting för jag hade sådan panik. Att höra sitt barn andas andfått en natt igenom, känns hur den ligger och kokar bredvid, sådan pärs för mina nerver alltså. Men dagen efter gick febern ned. Han var pigg nog att leka och gnälla över att han var uttråkad, ändå ett gott tecken. Och sen kom febern tillbaka igen. Men inte lika högt. Och det snoras och gnälls och nu är vi inne på tredje dagen och jag vet inte när jag senast sov mer ön fem eller sex timmar på en natt och jag känner en gnagande trötthet och irritation och brist på tålamod, sådär som det blir efter ett antal dagar i isolering med sjukt barn och utan sömn ni vet. Fy fan vad snabbt jag blir bitter och tjurig och avundsjuk. Alla JÄVLAR som är två föräldrar och dessutom har nätverk som hoppar in när ungarna är sjuka, jag är så ARG på er. Eller okej. Det är jag såklart inte, för jag kan tänka längre än så, det är ren och skär självömkan och trötthet och avund i en omysig mix. Men ändå. 

I alla fall. Igår köpte jag en ny fitbit charge i tröstpresent till mig själv. Min förra gick sönder strax innan jul och jag har sedan dess betat mig igenom en withings och en apple watch. Ingen av dem passade mig, så jag sålde dem igen. Och återgick till den som passade mig bäst. Älskar fan fitbit. Även om informationen om sömn (och dess frånvaro) ibland gör mig lite bitter. "Lite". Heh. 

Är inne i jätterolig fas med boken nu förresten. Ett grovt manus är färdigt och jag bollar med texten, sida för sida, och vässar formuleringar och känner på känslan av att läsa och gud vad det är mycket mer givande att göra det än att skriva från grunden, börja från noll så att säga. När Ivan somnat om kvällarna, när jag orkar, sätter jag mig och går igenom några sidor. Rör mig sakta (med betoning på sakta) framåt i texten. Är på sidan 70 av typ 200 A4 nu, så det är en bra bit kvar. Men det tar sig! Min förhoppning är att lämna in ett manus jag känner mig okej inför typ i mitten av februari. Och sedan låta redaktören börja göra sitt jobb. Tänker mig att framåt april, maj kanske, är vi nöjda. Då ska det också bli skönt att släppa boken ett tag. Då kommer det återstå ännu ett halvår innan den kommer ut. Då är det bara ett heltidsjobb och ett heltidsföräldraskap att ägna veckorna åt. Så hanterbart! Så ljuvligt! 

Vsg för urtrött moder och småfebrigt barn: 


4 januari 2017

Nej men hej 2017!

Såhär långt uppehåll har jag kanske aldrig haft? Det beror på boken. Och att jag varit sjuk. Och att det var jul och jullov och att tillvaron var intensiv. Men främst på boken. Nu har jag återgått till mitt arbete och har därför inga dagar i veckan som jag är hemma och skriver. Det innebär att jag så fort Ivan somnat går ut och skriver eller redigerar texter i någon, ibland några, timmar. Ungefär om en månad ska jag lämna in mitt manus och så kommer min redaktör att börja jobba med texten. Vad som händer då vet jag inte riktigt, jag har ju aldrig skrivit en bok tidigare, men jag tror att det då kommer att bli en del ytterligare jobb mellan mig och redaktören. Framåt vårkanten ska den i alla fall vara klar, hurra! Jag ser ljust på framtiden exakt just nu. Tycker att den börjar ta form, älskar väl kanske inte precis varje sida, tycker dessutom att den är tråkig och tjatig mellan varven, men liksom... den är min. Och den HÄNDER. Det är något. Och det är också förklaringen till radioskuggan här sedan en tid tillbaka.

Sammanfattningsvis så var julen ändå fin. Jag fick en sodastreamer (är det ens rätt ord?) i julklapp av mamma och en Apple Watch i julklapp av mig själv. Ivan fick hundra miljoner prylar och såhär två veckor senare leker han typ inte med en enda av dem. Mitt hem svämmar över av leksaker och jag måste ta tag i detta snart. Orkar/hinner inte just nu bara.

Ivan mår fint men pratar mycket om döden just nu. Frågar efter sin pappa, säger att han vill att pappa ska hämta på förskolan, har insett att han inte har något som de flesta av hans vänner faktiskt har. Oftast är samtalen fina och inte sorgliga, vi pratar om att han inte har en pappa för att hans pappa var död, men att hans pappa också älskade honom väldigt mycket när han levde och att han ju har många människor i livet som älskar honom idag. Jag anar en försmak på vad som kommer att följa under åren som kommer. Har många tankar kring detta som jag inte hinner formulera mig om här (pga se ovan) men som går ut på att i hans värld är hans öde inte sorgligt eller konstigt, men det blir det när han snappar upp att omgivningen blir beklämda när han pratar om det. Han märker när människor blir rörda och ledsna när han pratar om att hans pappa är död. Han förstår att det är "synd" om honom och det gör mig ledsen för jag vill inte att han ska känna så. Jag vill att hans liv, i hans ögon, ska te sig som ett unikt liv i mängden av unika liv. Sorgliga saker händer och fina saker händer. Människor finns och somliga finns inte. Äsch, jag är usel på att lägga ut texten om detta eftersom jag inte HINNER lägga ut texten om detta, men sammanfattningsvis så har jag pratat lite med förskolan om hur vi pratar om döden här hemma. Vi undviker himlen, vi undviker att tycka alltför synd om (om han själv inte behöver det alltså, visar att han vill ha tröst osv, då får han det, men när det handlar om frågor som är nyfikna och intresserade så vill jag att han ska känna att vi kan prata om det, att han inte förstör stämningen genom det, att han inte är per automatik en som det är synd om) och vi kämpar på med samtalen om det som är svårt att prata om eftersom, tja, döden är abstrakt.

Annars mår han toppen. Har i vanlig ordning stark separationsångest från mig och drömmer om att jag äts upp av monster ibland. Däremellan dansar han (mycket!) till Veronica Maggio och Peg Parnevik och Laleh på Youtube. Han vill gärna vara flicka mellan varven. Han skrattar mycket. Bråkar med mig en del. Somnar för det allra mesta glad och peppad på livet. Min underbara unge. Fan vad jobbigt och fint det är att älska såhär mycket hörni?

Jag har sett hela Skam och hela The OA, i övrigt inte så mycket mer kultur här på hemmafronten. Jag försöker jobba heltid men det går sådär för alla barnvakter är upptagna eller sjuka och tja, livet är som livet är. Överväger att be om att få gå ned i arbetstid men vill försöka lösa det lite till, gillar ju ändå att jobba liksom. Samt att ha en heltidslön.

Det var en kort uppdatering härifrån, det. Om någon ens läser fortfarande. Allt är helt okej! Jag skriver och redigerar och pillar med text. Och är med Ivan. Hej för nu!

17 december 2016

Sir väs

Andra dygnet utan röst nu. Så sjukt meckigt ändå? Att hänga med sitt barn och ej kunna prata med det? Saker man tar för givet annars, märker jag. Nåväl. Om det här blir som när jag tappade rösten vid senaste förkylningen, i maj, så är den tillbaka imorgon. Det vore fett. Man känner sig så hemskt personlighetslös när man går runt och viskar och nickar hela dagarna. 

16 december 2016

Fredagsgrått

Idag är det fredag och en vanlig vecka under hösten 2016 är det en av dagarna jag jobbar och inte är hemma och skriver. Men den här veckan har varit udda och dagar har flyttats om och därför sitter jag nu hemma, och skriver. Eller, jag skriver inte egentligen. Jag går igenom min text. Flyttar i den, pillar i den, gör små saker med den. Borde egentligen lägga på ett kol, idag stänger förskolan redan 15.30, jag måste snart gå och hämta Ivan. Men jag kommer inte riktigt loss. Jag har ju hela nästa vecka på mig att jobba deltid och skriva bok, liksom. Den 2 januari 2017 är det dags att återgå till livet som heltidsarbetande. Det ska bli... speciellt. Eller så är det just det det inte ska bli. Det kanske bara blir som att återgå till hur det alltid har varit. Vad vet jag. Vi är inte där riktigt ännu.

Det är bra att jag är hemma idag. Jag har tappat rösten och kan inte prata. När jag väckte Ivan i morse fick jag inleda med att förklara för honom att jag inte hade "bytt röst" utan att jag hade ont i halsen och att det inte var farligt att vara hes. Det kommer nästan bara väsningar ur min strupe just nu. Jag hoppas att det vänder ikväll och att jag imorgon är talför igen. Det kanske inte var så himla smart att sjunga tusen låtar på karaoke på personalfesten igår kväll, inte när jag var förkyld och hade ont i halsen redan innan, men det tänkte jag inte på förrän det var för sent. Jag var så glad igår, så lättad efter ett möte med min förläggare och redaktör, så himla inspirerad av deras vänliga ord och att de, precis som jag, tycker att vi börjar närma oss ett färdigt första utkast nu. Jag frågade dem hur lång min bok blir i sidor och de svarade "det blir en bok". Ja men hur tjock, ville jag veta, jag har ju aldrig skrivit en bok innan, och de sade att det beror på hur vi lägger sidorna. Det går inte att säga riktigt ännu. Men någonstans runt 300 sidor tror jag i alla fall att det blir. Det känns bra, det känns som en bok, inte som en novell, vilket var min oro under början av hösten. Jag, som alltid är så himla långrandig i text, har liksom inte riktigt varit det i den här boken. Den är mer ordfattig än någonting jag någonsin skrivit innan. Det har bara blivit så. Det har varit en ton jag ville hålla, jag ville att mycket skulle framgå utan att det behövde skrivas ut. Så att säga. Oh well under våren 2018 får vi väl se vad det blir, ni och jag.

Det är grått väder ute och jag känner mig fortfarande ganska grå inombords. Vet inte exakt varför, det är inget fel på någon och alla är (hittills) friska (förutom min hals dårå) men det kanske har med den annalkande julen att göra. Eller att det känns som att hela världen är kräksjuk just nu och att jag bara väntar på att det ska landa hos oss. Eller att jag snart jobbar heltid igen. Står inför en förändring, jag brukar ju våndas då. Oklart. Jag är inte urdeppig men liksom lite apatisk, lite jahapp, vad ska man göra av den här dagen och helgen då.

Det jag ska göra av den närmaste timmen är i alla fall att duscha. Och gå till förskolan sedan. Och vänta till det sista avsnittet av den sista säsongen av Skam läggs ut på NRK. Fy fan vad bra den var, den här säsongen. Tänker på den jättemycket. Så fin skildring av kärleken, av processen att komma ut, samt av bipolär sjukdom. Heja Skam.