7 december 2016

SSRI mot ångest / fobi?

Det här verkar ju bli tredje vintern i rad som jag nästan däckar i min kräkfobi. Som det ser ut idag, efter en vecka av nästan ingen sömn alls, tycks det inte ha blivit bättre med åren eller med den "träning" som jag ju trots allt fått av Ivans magsjukor (åtta förra året, fem första året) utan värre. Det har väl knappast hjälpt att han haft extremt känsliga tarmar som liksom tagit emot i princip alla virus som omgivningen bjudit på, och fler än en gång haft magsjukor som varat i uppemot två veckor. Jag har ju kört en vända KBT (som inte hjälpte alls) och försökt med hypnos (som förvisso ledde till att jag träffade den terapeut jag fortfarande träffar en gång i veckan, men just kräkfobin har inte blivit bättre utan vi pratar mer om andra saker, livet och relationer generellt). Nu känns det som de enda alternativen jag har är att genomlida vintrarna i stor ångest eller att prova SSRI. Jag har förstått att SSRI kan användas mot ångest och fobi och inte bara används för klassiska depressioner. Men jag vet så lite om det här. Jag har haft pojkvänner och vänner och familjemedlemmar som ätit SSRI mot just depression. De har vittnat om att det fungerat olika bra för dem, att i vissa fall har biverkningarna varit större än hjälpen som medicinen gett. Men som sagt, mot ångest och fobi känner jag i princip ingen som medicinerar, så vitt jag vet.

Jag undrar nu: gör du det? Känner du någon som gör? Skulle du vilja dela med dig av erfarenheter till mig? Antingen via kommentarsfältet eller via mail? Min fråga rör alltså SSRI mot ångest och fobi snarare än depression. Nu har jag snart inte sovit ordentligt på två veckor eftersom magsjukan anlände till förskolan då, Ivan är hittills inte smittad men jag blir allt mer vrakig pga osömn och ständig oro. Så jag överväger mina alternativ. Har en läkartid för att diskutera saken nästa vecka, så fire away, du som kanske har erfarenheter eller tankar eller tips. PUSS.


Du gamla du ofria

Mm, att vakna efter typ tre små sömnpass om en timme styck och ha värk i käkarna pga gnisslar så mkt tänder och ont i nacken pga så spänd och ont i hövet pga så outvilad. Då vet man. Its magsjukesäsong! 

PS ganska bortslösat att osova pga skräck när det sedan inte "var" magsjuka, den där lilla hostan som barnet hade som fick en att flyga i taket gång på gång under natten. En gång kastade jag mig fram till honom med en hink. Han ba eh, jag hostar bara? Nyvaken. Ehe oj jag trodde du skulle spy. 

PS2 åh vad jag inte vill föra över min fobi på Ivan men åh vad jag tror det kan tänkas bli så, så pass ochill som jag är. Och JA jag har gått i KBT och hypnos och gud vet allt men det går liksom inte över. 

Ps3 har vi några fler emetofober i denna läsarskara? Googla då genast "zofran + vinterkräksjuka" för lite hopp i mörkret. 

1 december 2016

Milstolpe

Ikväll när ivan levererades till min port klockan halv sju efter en heldag hos farmor och farfar då jag fått massor av timmar att skriva på boken (feeling blessed) ifred, studsade han ut ur bilen och skrek HEJ MAMMA! JAG ÄLSKAR DIG! JAG HAR LÄNGTAT EFTER DIG. 

Hjärtat sprängdes. Det var bara det. 

28 november 2016

Bockar av ännu en sk weekend i hemmet

WOHO! Dags för måndag! Första advent är avklarad och det löste vi genom en jävla massa inomhuslek. Pga monsterväder i Stockholm. Alltså, snön var liksom som spikar i allas fejs oavsett riktning man försökte gå åt. Vi tog en promenad till Ringen och Ivan grät och skrek "mamma snön gör ILLA mig" från vagnen. Jahopp. Mig också, om nån hade frågat men det skedde inte riktigt så ptja, vi gick hem. Jag var stark och pigg hela lördagen men generellt sur och trist hela söndagen. Så kan det gå. Gick runt och städade och muttrade och diskade och tyckte att det var störigt med alla höger av stök som liksom växte fram samtidigt som jag tog tag i en annan. Och läggningen tog en dryg timme och jag var skiiiitsur när den var över. Och idag vaknade Ivan 6.30 vilket iofs är en helt vanlig tid för de flesta barn men inte mitt. Trodde inte mina ögon! Men som vanligt betydde mina viskande argumenteringar om att det "fortfara är natt" ingenting så vi klev upp. Nu sitter jag och lyssnar på stormen utanför och ska snart gå till först förskola, sen jobb. Säsongen för att gå på tå med andan i halsen är som bekant här. Jag har exakt dyra veckor på mig att färdigställa första utkastet av manuset till min bok. Det kan gå, men det kan också gå. Beroende på vab och barnvakter som just nu inte kryllar ihjäl sig i vår tillvaro. Jo, i fredags fick jag förresten gå på en överraskningsfest för en kompis som fyllde 40. Var ute till nio! Kom dit halv åtta! Fatta FESTLIGT liv ändå. 

Äeh. Nog om detta. Om det inte skinit igenom cirka jättetydligt ovan så är jag lite ostimulerad i kombination med stressad just nu. Men sådana tider har vi ju tagit oss igenom cirka tusen andra gånger så jag räknar med att det kommer ske även denna gång. Hepp! 


23 november 2016

Att tappa och ha sönder

Min unge har något slags trigger i att tappa saker, eller när något går sönder. Det kan handla om att tappa en liten klyfta mandarin ur handen så att den hamnar på marken och "går förlorad", eller att ett plåster trillar av eftersom limmet är borta och det därmed inte går att laga/sätta på igen. Eller att ett armband av plast tappar en pärla. Eller att man tappar ett chips bakom soffan och det då inte går att plocka upp igen. Alltså, han blir så knäckt. Och med knäckt menar jag panikledsen på tre röda sekunder. Det GÅR inte att trösta honom eller säga att det gör inget eller att det är okej, vi har fler mandarinklyftor osv. Han gråter hejdlöst och har verkligen panik. Går in i full affekt. Nästan spyr av hulk och gråt. 

De senaste tre läggningarna har tyvärr råkat bestå i precis detta, fast i olika tappning, vilket har varit helt vidrigt. En dag gick ett armband sönder i mörkret. Total sorg och hysteri. Han somnade i princip gråtande. Dagen därpå lossnade ett plåster från hans hand. Det gick till slut att trösta med ett nytt plåster, men också den läggningen bestod av minst en halvtimmes tröstlös gråt. Igår kväll låg han och gullade med sitt gosedjur Kråkan och plötsligt hör jag ett panikslaget skrik i sängen bredvid mig. Kråkan hade tappat ett av sina ben. Helveeeeete, hann jag tänka innan gråten och skriken och kasten i förtvivlan satte igång på riktigt. Det spelade ingen roll hur många gånger jag försökte tala om att vi kan laga Kråkan imorgon, men inte nu, han var tröstlös. Bortom räddning liksom. Jag har funderat mycket på vad det är som händer i honom när han tappar eller något går sönder. Är det... skam? Är det att han måste separeras från något? Vad är det som är så hemskt? Han blir långt ifrån lika knäckt när han gör illa sig, till exempel, han kan få rätt rejäla smällar och gaska upp sig kvickt. Jag har tänkt på om jag kan ha orsakat hans lilla trauma i relation till att tappa/förlora/ha sönder. Har jag någon gång verkat arg på honom då det hänt? Kommer inte på någon gång. Men det är ändå jobbigt. Idag hade samma sak hänt på förskolan. Ett plåster hade gått förlorat vid lek i en lerpöl på gården och han hade inte gått att få med in igen. Han SKULLE gräva sig igenom hela pölen, intensivt gråtande, för att hitta sitt lilla skitiga plåster. Åh mitt lilla hjärta. Ibland önskar jag mer än annars att han kunde berätta vad det är som är så svårt. 

Har någon annan erfarenhet av just detta? Är det kanske rent av en vanlig fas? Dela gärna med er om ni känner igen. 

PS. Efter att Ivan somnade till slut igår smög jag upp och sydde fast kråkans ben igen. Insåg att jag nog inte styr något sedan syslöjden i högstadiet. Det var rätt kul! Sen verkade Ivan iofs helt obrydd om kråkans ben när han vaknade och jag fick typ tjata för att han skulle fatta hur duktig jag varit med nål och tråd, men aja. Otack är världens lön osv. Ds. 

21 november 2016

Vem ska vara tomte är det tänkt?

Den här kvällen gick i glittrets tecken. Såhär, typ. 


Nu lever jag för övrigt i begynnande skräck inför den värsta årstiden av dem alla: vinterkräksjukans årstid. Det har börjat närma sig våra trakter. Förskolor i närheten är drabbade. Jag vet att det bara handlar om veckor, eller dagar, tills mailet kommer om att det är dags. Det är omöjligt, såklart, att sia om hur hårt vi blir drabbade i år. Likväl finns stressen där ändå redan, till ingen nytta. Man kan ju tycka att jag borde blivit härdad efter förra året och året innan det. Om inte åtta magsjukor i rad (typ!) kan kallas KBT så vet jag inte vad som kan det. Ändå: känner mig lika rädd som vanligt. Alltså denna vidriga äckliga sjuka. Och alla vabdagar den skördar. Varje år. Kan inte någon bara komma på ett fungerande vaccin? Varför är det så svårt? Min enda tröst är att Ivan är lite större varje år. Förra året kunde han säga "ont i magen" och i år kanske det går att kommunicera ännu bättre i frågan. Hoppas. Har ju heltäckningsmatta i sovrummet, ehe. Skräckslagen smiley. 

Har egentligen inget vettigt att skriva. Funderar lite på julen i år. Undrar var vi ska vara och sådär. Med vilka. Om det bara blir jag och Ivan och mamma - vem ska vara tomte? Han har ju börjat peppa för tomten redan. Kan man ragga upp en granne eller hur gör man? Skulle jag eller mamma klä ut oss skulle han lätt genomskåda det, tänker jag. Hmmm. 

20 november 2016

Äsch får man gnälla pyttelite eller?

Typisk känsla efter intensiv helg med barn som tagit 60 min+ att lägga (idag blott 120, skjut mig): fan vad det aldrig tar paus. Livet. Antar att det är så för alla men jag hänfaller ändå åt lite självömkan när jag stapplar ut i stökigt kök sådär vid 21.30 och ba Jahopp, här ska det städas och sen en timme på sofflocket för valfritt surf/tv pga orkar ej vara produktiv och *skriva bok* och sen egen läggning. Och snart börjar en ny arbetsvecka. Älskar min unge till månen och tillbaka men jag saknar pauser. Och med pauser menar jag stunder då inte varje läggning, varje påklädning, varje tjafs om mat som inte vill ätas, varje utbrott, varje tvätt, varje disk, varje blöja, varje snubbling, varje utbrott, varje lämning osv osv osv, ska hanteras av mig, mig och åter mig. Fattar ni hur jag tänker? Är jag en otacksam kärring som aldrig borde fått skaffa barn? Hoppas inte. Imorrn tar vi, oavsett hur jag känner inför saken, nya tag. Stort plus för ösregnet som smattrar mot rutan inatt. Det gillas. 

PS. Firade kvällens bittra stämning med jättedyr choklad som en mycket god människa på andra sidan Atlanten liksom forslat hit. Kolla nöjd. Ja det är choklad på andra sidan munnen också. Det moffades en del, om en säger. 


PS2. Också, är inte HELT missnöjd med mammas intensiva pysslande av julstämning i köket. 


Den lelle helgen

I fredags hade jag AW hemma hos mig. Tio pers och jag och Ivan. Det gick mycket fint. Vi lagade pizza (jag och Ivan) och kollegorna prydde min soffa och drack rödvin. Ivan, som lätt får hangups på vissa personer, gärna män, som han bara träffat en enstaka gång men sedan talar om i månader, var mycket lycklig över att träffa min chef. Hade längtat halva veckan. I mitten av kvällen (som pågick 16.30-19.30) satte drog Ivan fram sin lilla stol till bordet där vi alla satt och bara: trevlig med aw. Min unge och vuxna alltså. SUCH a good combination. 


Sedan blev det lördag, vilket är brukligt efter fredag, och då kom min mamma till stan. Fullpackad med julpynt. Hon röjde loss på min balkong och vips så hade alla de där sjuttioelva kassarna med återvinning jag inte lyckats bli av med sista månaderna försvunnit. Och jag hade en ny ljusslinga där. Och ljusstakar i fönstren och stjärnor och jag vet inte vad. Det blev så juligt. Ivan var traditionsenligt klädd till först pepparkaka, sedan tomte. Skit i att det bara är novembers mitt. 



Så fint att Ivan har sin mormor. De myser och skrattar och jag tror faktiskt att han ger henne lika mycket som hon ger honom. Även om jag tror att hon är ganska trött när hon åker hem efter ett drygt dygn med honom. Ehe. 


Det blir ju så att säga lite intensivt för den som inte är van. För mig blir det däremot lite mindre intensivt, för jag får sällskap och Ivan får leka med någon annan, och det uppskattas mycket av alla inblandade. Jag fick till exempel tillfälle att läsa underbara Århundradets Kärlekssaga av lika underbara Märta Tikkanen. 


 
Och såg till min stora glädje att denna bok behandlas i nästkommande Psykologer läser böcker, på torsdag, och jag fick barnvakt då. WIN! 

Nåväl. Nu ska det lilla barnet sova och imorgon börjar en ny vecka. Gissar att den blir intensiv den med. Gonatt. 

14 november 2016

Monkan och jag

Nytt på barnfronten (och ja alltså mitt barns front, ej ALLA barns uppenbarligen) är att Ivan börjat understryka att han är tjej. Inte kille eller pojke. Idag hette han för övrigt Monika.

Jag tänker att det säkert är en vanlig typ av fas, experimenterande med könsroller och identitet osv. Säger javisst, du är tjej, du får vara vad du vill, och säger åt förskola och hans barnvakter att aldrig korrigera honom. Låta honom vara, precis, det han säger sig vara. Men jag märker att en del tycks tycka att det är som ett gulligt skämt. Något man liksom skojar med honom om. Fniss fniss vad var du sa du? Tjej? Jaha haha, OKEJ, du är TJEJ. Hihi. Alltså, nu vet väl inte jag exakt hur kan känner sig i sig själv och vad han kommer känna för att vara imorgon, men it breaks my heart om han ska snappa upp att han blir fnissad åt när han liksom experimenterar loss. Förskolan är dock, i vanlig ordning, grymma. Helt obrydda och ba aha, Monika, det var ett fint namn! Och gör ingen grej av det alls. 


Som jag ser på saken: sjukt viktigt att barn tillåts utforska olika uttryck, lika viktigt att vi omkring inte korrigerar utan låter barnet veta att det är okej att vara han, hen eller hon eller what ever. Det är också mitt och andra vuxnas ansvar att inte gömma/förneka olika identiteter så att ungarna slipper bli ensamma med sina experiment, tankar eller funderingar. Am I right? I think so. 

Nu sover i alla fall min lilla tjej gott och jag ska hänga upp en blöt tvätt och unna mig ett glas julmust. Imorgon är det skriva bok-dag igen. Gud så segt det går. Tror jag är framme vid tre fjärdedelar eller så. Av det grova manuset alltså. Så himla trött på mig själv, mina ord, min historia, herregud. Folk har sagt att det är ett ensamt och idogt jobb att skriva böcker men jag har liksom inte fattat förrän jag försökte själv. Har aldrig haft tunghäfta i skrift, så att säga, förrän jag plötsligt försökte klämma ur mig typ 200 sidor och ville spy på hela skiten. Men men. Kämpar på. Vid nyår går jag tillbaka till heltid igen, och banne mig om inte det första utkastet är klart då. Det måste det. 

Adjö för nu! 

5 november 2016

Kampen om tiden

Det är lite ovant, det ska jag inte sticka under stol med, att vara ensam med Ivan igen. Jag hann vänja mig vid att inte behöva sysselsätta oss dygnet runt, att se honom roas och stimuleras av dygnet runt-sällskap av ett annat barn (fattar EXAKT aspekten med varför syskon är bra nu - de roar verkligen varandra på ett sätt en ensam förälder knappast kan tävla med) och så plötsligt är det tillbaka till hur det var alla dagar i veckan fram till cirka juni tidigare i år. Det är välbekant och inte speciellt svårt, men gudarna ska veta att det är så mycket mer intensivt. Det här med att vara sitt barns enda sällskap. Och eftersom jag glömt bort hur det var har jag den här helgen funnit mig överrumplad över att det, tja, blev helg och så var den plötsligt här. Med svinkalla grader utomhus och inga planer alls. Jag har smsat och jagat ungefär alla vänner jag har med barn, men det var liksom lite kört. Alla hade andra planer. Var borta. Och så vidare. Och Ivan deklarerade redan vid tio att han ville träffa sina vänner faktiskt. Jag frågade vilka vänner han menade och han gjorde klart för mig att det var ungefär vem som helst som var ett barn. Jag hade inte hjärta att säga att vi inte skulle träffa någon så vid elva begav vi oss ut, som vi gjort så många gånger förr, och pusslade ihop en dag fylld av små stunder då vi lyckades pricka in några möten mellan vänner riktiga planer, så att säga. Vi började med att följa med Anna på en powerwalk runt årstaviken. Därefter lekte vi i Bryggartäppan en stund. Sedan mötte vi Emelie och Josef på Nytorget men då ramlade Ivan och slog i huvudet så han ville gå hem. Jag lyckades locka honom hem till Emelie och Josef (med löfte om plåster) och där landade vi en halvtimme. Innan Josef skulle åka till sin farfar över natten och Emelie skulle ladda inför en fest ikväll. Då gick vi till McDonalds. Därefter Söderhallarna, nu hade jag lyckats locka ut två förskolevänner till Ivan med respektive mamma. Vi trodde att vi skulle ses på bibblan men den var visst stängd pga allhelgona. Så barnen fick leka en halvtimme i bofills båge. Till synes oberörda av kylan, till skillnad från undertecknad, som frös rumpan av sig. Efter detta började klockan närma sig halv fyra och jag såg en ände på denna långa pusseldag. Hittade på ett ärende på Ica för att dra ut på tiden, gick och köpte det här viktiga: salt. Gick hem. Ivan fick ett kinderägg. Sedan lekte vi omhand lekrum typ en timme. Han var doktor och gav mig samt alla gosedjur sprutor. Och lagade mat (tacos och broccoli) en god stund. Efter detta åt vi en mycket näringsriktig middag (laxbullar och ris ehe) och så var det nästan kväll. Lekte med lera en stund. Nu är klockan fem över åtta och Ivan, som vaknade 9.15 imorse, är inte riktigt trött ännu. Det är däremot jag. Det är så himla SLITIGT att hänga runt ensam utan planer med sin pigga snart treåring alltså! Hade glömt! 

Nog om det. Nu är det bara en dag var på helgen och sedan får förskolan ta vid i kampen om att stimulera mitt barn. Puh.