15 januari 2017

Mormor

Här ligger en kvinna jag älskat så länge jag levat. En galen och underbar människa. En jag rest med, skrattat med, anförtrott mig åt, brevväxlat med, spelat piano och sjungit med i ändlösa timmar. Hon var min idol hela barndomen och hennes liv och berättelser om detsamma har rymt så oändligt mycket. Nu sjunger hon sin sista vers i ett rum på brahegatan där bilder på mig och mamma och hennes andra barn och hennes stora kärlek, min morfar, pryder väggarna. I ett fönster står en adventsstake, i ett annat en liten midsommarstång. Detaljerna kring högtider, årstider och årens gång har för länge sedan slutat spela roll. Jag vet inte om jag kommer att träffa henne igen men jag vet att jag ska minnas och älska henne så länge jag lever. Fina, fina mormor. 



12 januari 2017

Ut ur askan in i vabben

Vet ni en riktigt sjuk grej förresten? Jag vabbade inget under hösten 16. Inget alls? Om vi bortser från dagen strax innan jul då jag blev hemringd vid lunch för att Ivan grät tröstlöst hela förmiddagen och personalen på förskolan sade att det nog är något på gång, sådär hade han aldrig varit. Men då var han inte sjuk. Han var ledsen. Och frisk, och återvände till förskolan för en bättre dag redan dagen därpå. Men i alla fall. Ingen vab HT16. Vågade knappt prata om det för det kändes så orimligt. 

VT17 inleds i alla fall med en rejäl vab direkt från start, så ordningen är återställd. Vi snackar feber som kommer och går och en natt var så hög att jag inte sov någonting för jag hade sådan panik. Att höra sitt barn andas andfått en natt igenom, känns hur den ligger och kokar bredvid, sådan pärs för mina nerver alltså. Men dagen efter gick febern ned. Han var pigg nog att leka och gnälla över att han var uttråkad, ändå ett gott tecken. Och sen kom febern tillbaka igen. Men inte lika högt. Och det snoras och gnälls och nu är vi inne på tredje dagen och jag vet inte när jag senast sov mer ön fem eller sex timmar på en natt och jag känner en gnagande trötthet och irritation och brist på tålamod, sådär som det blir efter ett antal dagar i isolering med sjukt barn och utan sömn ni vet. Fy fan vad snabbt jag blir bitter och tjurig och avundsjuk. Alla JÄVLAR som är två föräldrar och dessutom har nätverk som hoppar in när ungarna är sjuka, jag är så ARG på er. Eller okej. Det är jag såklart inte, för jag kan tänka längre än så, det är ren och skär självömkan och trötthet och avund i en omysig mix. Men ändå. 

I alla fall. Igår köpte jag en ny fitbit charge i tröstpresent till mig själv. Min förra gick sönder strax innan jul och jag har sedan dess betat mig igenom en withings och en apple watch. Ingen av dem passade mig, så jag sålde dem igen. Och återgick till den som passade mig bäst. Älskar fan fitbit. Även om informationen om sömn (och dess frånvaro) ibland gör mig lite bitter. "Lite". Heh. 

Är inne i jätterolig fas med boken nu förresten. Ett grovt manus är färdigt och jag bollar med texten, sida för sida, och vässar formuleringar och känner på känslan av att läsa och gud vad det är mycket mer givande att göra det än att skriva från grunden, börja från noll så att säga. När Ivan somnat om kvällarna, när jag orkar, sätter jag mig och går igenom några sidor. Rör mig sakta (med betoning på sakta) framåt i texten. Är på sidan 70 av typ 200 A4 nu, så det är en bra bit kvar. Men det tar sig! Min förhoppning är att lämna in ett manus jag känner mig okej inför typ i mitten av februari. Och sedan låta redaktören börja göra sitt jobb. Tänker mig att framåt april, maj kanske, är vi nöjda. Då ska det också bli skönt att släppa boken ett tag. Då kommer det återstå ännu ett halvår innan den kommer ut. Då är det bara ett heltidsjobb och ett heltidsföräldraskap att ägna veckorna åt. Så hanterbart! Så ljuvligt! 

Vsg för urtrött moder och småfebrigt barn: 


4 januari 2017

Nej men hej 2017!

Såhär långt uppehåll har jag kanske aldrig haft? Det beror på boken. Och att jag varit sjuk. Och att det var jul och jullov och att tillvaron var intensiv. Men främst på boken. Nu har jag återgått till mitt arbete och har därför inga dagar i veckan som jag är hemma och skriver. Det innebär att jag så fort Ivan somnat går ut och skriver eller redigerar texter i någon, ibland några, timmar. Ungefär om en månad ska jag lämna in mitt manus och så kommer min redaktör att börja jobba med texten. Vad som händer då vet jag inte riktigt, jag har ju aldrig skrivit en bok tidigare, men jag tror att det då kommer att bli en del ytterligare jobb mellan mig och redaktören. Framåt vårkanten ska den i alla fall vara klar, hurra! Jag ser ljust på framtiden exakt just nu. Tycker att den börjar ta form, älskar väl kanske inte precis varje sida, tycker dessutom att den är tråkig och tjatig mellan varven, men liksom... den är min. Och den HÄNDER. Det är något. Och det är också förklaringen till radioskuggan här sedan en tid tillbaka.

Sammanfattningsvis så var julen ändå fin. Jag fick en sodastreamer (är det ens rätt ord?) i julklapp av mamma och en Apple Watch i julklapp av mig själv. Ivan fick hundra miljoner prylar och såhär två veckor senare leker han typ inte med en enda av dem. Mitt hem svämmar över av leksaker och jag måste ta tag i detta snart. Orkar/hinner inte just nu bara.

Ivan mår fint men pratar mycket om döden just nu. Frågar efter sin pappa, säger att han vill att pappa ska hämta på förskolan, har insett att han inte har något som de flesta av hans vänner faktiskt har. Oftast är samtalen fina och inte sorgliga, vi pratar om att han inte har en pappa för att hans pappa var död, men att hans pappa också älskade honom väldigt mycket när han levde och att han ju har många människor i livet som älskar honom idag. Jag anar en försmak på vad som kommer att följa under åren som kommer. Har många tankar kring detta som jag inte hinner formulera mig om här (pga se ovan) men som går ut på att i hans värld är hans öde inte sorgligt eller konstigt, men det blir det när han snappar upp att omgivningen blir beklämda när han pratar om det. Han märker när människor blir rörda och ledsna när han pratar om att hans pappa är död. Han förstår att det är "synd" om honom och det gör mig ledsen för jag vill inte att han ska känna så. Jag vill att hans liv, i hans ögon, ska te sig som ett unikt liv i mängden av unika liv. Sorgliga saker händer och fina saker händer. Människor finns och somliga finns inte. Äsch, jag är usel på att lägga ut texten om detta eftersom jag inte HINNER lägga ut texten om detta, men sammanfattningsvis så har jag pratat lite med förskolan om hur vi pratar om döden här hemma. Vi undviker himlen, vi undviker att tycka alltför synd om (om han själv inte behöver det alltså, visar att han vill ha tröst osv, då får han det, men när det handlar om frågor som är nyfikna och intresserade så vill jag att han ska känna att vi kan prata om det, att han inte förstör stämningen genom det, att han inte är per automatik en som det är synd om) och vi kämpar på med samtalen om det som är svårt att prata om eftersom, tja, döden är abstrakt.

Annars mår han toppen. Har i vanlig ordning stark separationsångest från mig och drömmer om att jag äts upp av monster ibland. Däremellan dansar han (mycket!) till Veronica Maggio och Peg Parnevik och Laleh på Youtube. Han vill gärna vara flicka mellan varven. Han skrattar mycket. Bråkar med mig en del. Somnar för det allra mesta glad och peppad på livet. Min underbara unge. Fan vad jobbigt och fint det är att älska såhär mycket hörni?

Jag har sett hela Skam och hela The OA, i övrigt inte så mycket mer kultur här på hemmafronten. Jag försöker jobba heltid men det går sådär för alla barnvakter är upptagna eller sjuka och tja, livet är som livet är. Överväger att be om att få gå ned i arbetstid men vill försöka lösa det lite till, gillar ju ändå att jobba liksom. Samt att ha en heltidslön.

Det var en kort uppdatering härifrån, det. Om någon ens läser fortfarande. Allt är helt okej! Jag skriver och redigerar och pillar med text. Och är med Ivan. Hej för nu!

17 december 2016

Sir väs

Andra dygnet utan röst nu. Så sjukt meckigt ändå? Att hänga med sitt barn och ej kunna prata med det? Saker man tar för givet annars, märker jag. Nåväl. Om det här blir som när jag tappade rösten vid senaste förkylningen, i maj, så är den tillbaka imorgon. Det vore fett. Man känner sig så hemskt personlighetslös när man går runt och viskar och nickar hela dagarna. 

16 december 2016

Fredagsgrått

Idag är det fredag och en vanlig vecka under hösten 2016 är det en av dagarna jag jobbar och inte är hemma och skriver. Men den här veckan har varit udda och dagar har flyttats om och därför sitter jag nu hemma, och skriver. Eller, jag skriver inte egentligen. Jag går igenom min text. Flyttar i den, pillar i den, gör små saker med den. Borde egentligen lägga på ett kol, idag stänger förskolan redan 15.30, jag måste snart gå och hämta Ivan. Men jag kommer inte riktigt loss. Jag har ju hela nästa vecka på mig att jobba deltid och skriva bok, liksom. Den 2 januari 2017 är det dags att återgå till livet som heltidsarbetande. Det ska bli... speciellt. Eller så är det just det det inte ska bli. Det kanske bara blir som att återgå till hur det alltid har varit. Vad vet jag. Vi är inte där riktigt ännu.

Det är bra att jag är hemma idag. Jag har tappat rösten och kan inte prata. När jag väckte Ivan i morse fick jag inleda med att förklara för honom att jag inte hade "bytt röst" utan att jag hade ont i halsen och att det inte var farligt att vara hes. Det kommer nästan bara väsningar ur min strupe just nu. Jag hoppas att det vänder ikväll och att jag imorgon är talför igen. Det kanske inte var så himla smart att sjunga tusen låtar på karaoke på personalfesten igår kväll, inte när jag var förkyld och hade ont i halsen redan innan, men det tänkte jag inte på förrän det var för sent. Jag var så glad igår, så lättad efter ett möte med min förläggare och redaktör, så himla inspirerad av deras vänliga ord och att de, precis som jag, tycker att vi börjar närma oss ett färdigt första utkast nu. Jag frågade dem hur lång min bok blir i sidor och de svarade "det blir en bok". Ja men hur tjock, ville jag veta, jag har ju aldrig skrivit en bok innan, och de sade att det beror på hur vi lägger sidorna. Det går inte att säga riktigt ännu. Men någonstans runt 300 sidor tror jag i alla fall att det blir. Det känns bra, det känns som en bok, inte som en novell, vilket var min oro under början av hösten. Jag, som alltid är så himla långrandig i text, har liksom inte riktigt varit det i den här boken. Den är mer ordfattig än någonting jag någonsin skrivit innan. Det har bara blivit så. Det har varit en ton jag ville hålla, jag ville att mycket skulle framgå utan att det behövde skrivas ut. Så att säga. Oh well under våren 2018 får vi väl se vad det blir, ni och jag.

Det är grått väder ute och jag känner mig fortfarande ganska grå inombords. Vet inte exakt varför, det är inget fel på någon och alla är (hittills) friska (förutom min hals dårå) men det kanske har med den annalkande julen att göra. Eller att det känns som att hela världen är kräksjuk just nu och att jag bara väntar på att det ska landa hos oss. Eller att jag snart jobbar heltid igen. Står inför en förändring, jag brukar ju våndas då. Oklart. Jag är inte urdeppig men liksom lite apatisk, lite jahapp, vad ska man göra av den här dagen och helgen då.

Det jag ska göra av den närmaste timmen är i alla fall att duscha. Och gå till förskolan sedan. Och vänta till det sista avsnittet av den sista säsongen av Skam läggs ut på NRK. Fy fan vad bra den var, den här säsongen. Tänker på den jättemycket. Så fin skildring av kärleken, av processen att komma ut, samt av bipolär sjukdom. Heja Skam. 

14 december 2016

Decemberpepp: sämst just nu!

Dags att peppa upp den här bloggen med en lista. Jag ger er: SÄMST JUST NU.

* Lämningen i morse. Ordinarie personalen hade möte så vi skulle lämna på annan avdelning. Ivan trevande osäker. Sätter sig med burk med "grejer" och låtsas slå in julklappar. Större barn kommer springande, tar burken med "grejer" och säger DEN HÄR SKA VI HA NU. Springer därifrån. Jag ropar efter barnet, vars namn jag kan ty barnet går i Ivans grupp, säger att de får dela på "grejerna" och att hen får komma tillbaka. En pedagog stöder mig i denna aktivitet. Barnet vägrar dock. Ivan börjar gråta. Säger att han vill gå hem. Börjar rycka hårt i min arm för att försöka dra mig tillbaka till hallen, tappar greppet, faller baklänges, slår i huvudet. Gråter hejdlöst. Går ej att trösta. Måste vänta till ordinarie personalen haft sitt möte, lämna honom gråtande och ropandes "JAG VILL GÅ HEEEEEEM" vilt sparkandes i dess famn. Usel känsla på väg till jobbet. Ringde förskolan en halvtimme senare, allt var bra igen. Usel känsla valde dock att stanna kvar i mammans bröst, så himla fräckt av den usla känslan.

* Jag har ont i hals, ont i kropp, andfådd vid minsta ansträngning, snorig. Den oerhört skarpsynte kan nu lägga samman ett plus ett och inse att jag är förkyld. Det är väl inget särskilt med det. Men det suger ändå.

* Om mindre än två veckor är det jul och det innebär att den termin då jag jobbat 60% och varit tjänstledig på 40% för att skriva bok är över, förbi, passé. Är boken färdig? Icke alls. Är boken i det närmaste färdig? Icke det heller. Kommer den att bli klar enbart med mig arbetandes under kvällar då Ivan sover? Ja, men det kan vi väl hoppas. Dock att det känns som att det suger och jag är arg på mig själv som inte fått ur mig mer än jag fått ur mig. Samt att det inte är perfekt, det jag fått ur mig. Enter: gosigt självhat av gigantiska mått.

* Mitt bankkonto är oerhört tomt. Uppå detta valde jag att köpa ett bilgarage i trä till Ivan i julklapp för... wait for it... FEMTONHUNDRA kronor häromdagen? Alltså VEM GÖR ENS DET? Jag har tittat på det länge och den enda gång Ivan fått pilla på ett dylikt har han varit förtrollad, men ändå. Det är en vansinnig summa pengar att lägga på en julklapp till en 2,5-åring. Plus att jag får ångest när jag konsumerar generellt. Plus att det var jättetungt att bära hem. Gaaah, nu ser jag dessutom att Stor & Litens variant av exakt samma garage är 300 spänn billigare än det jag köpte. Hej då pengar.

* Jag är uttråkad och ensam och hemmabunden av yttre och inre faktorer. Och med ensam menar jag existentiellt. Trött på alla mörka kvällar när Ivan börjar tröttgnälla vid sju och sedan inte somnar förrän halv nio. Trött på att försöka umgås med människor i vardagen och att behöva avbryta strax efter vi satt oss vid middagsbordet pga trött-barnet. Trött på att känna mig ensam. Trött på att vara ensamstående förälder på heltid. Trött på att undvika sociala sammanhang med många barn pga stor magsjukefobi. Trött på vintern, helt enkelt.

* TRÖTT PÅ JULMUSIK ALLTSÅ HERREGUD KAN VI BYTA LÅTAR SNART?

* Och så det hemska världsläget uppå detta. Skuldkänslorna över att vara så lyckligt lottad men ändå uppbåda allt detta missnöje? Skänker pengar till Världsnaturfonden och Läkare utan gränser (swisha du också: 9006032 och skriv "liv" i meddelandefältet) och går med klädkassar till kvinnan som sitter i kylan utanför Ica men alltså, allt är så futtigt. Plus att jag köpte ett jävla garage för 1500 kronor till min egen lyckligt lottade unge i i förrgår. Så störd. Så störd.

13 december 2016

Debutant på avbytarbänken

Nytt för i år och nytt för livet, i alla fall min minsta familjemedlems, var att vi var friska till Lucia i år och därmed debuterade (starkt, om jag får säga det själv) på förskolans luciatåg imorse. Denna dag inleddes med att jag väckte Ivan, något jag aldrig annars gör ty kan unna mig lyxen att komma in 9.30 till jobbet vilket fungerar med Ivans vana att vakna mellan 8 och 8.30 på morgnarna, vid kvart i sju. Eller väckte och väckte, jag försökte. Varje gång jag försökte somnade han om. Kvart över sju bar jag ut honom i soffan. Han meddelade att han ville sova vidare där. Men vi ska ju på LUCIATÅG, alla FÖRÄLDRAR kommer idag, ni ska sjunga alla fina SÅNGER som ni tränat på, försökte jag locka. Men se den gubben gick inte för Ivans respons var helt sonika att det sket han i. Han kände inte för att träffa några andra föräldrar och inte för att sjunga heller. Nähäpp. En halvtimme senare satt vi ändå i vagnen (och med "vi" menar jag han men det fattar ni) och anlände till förskolan lagom till att barnen började ställa upp sig i tågformation i förskolans hall. Jag stod bredvid och fick tårar i ögonen när Ivan höll en kompis i handen. Mycket starkt ögonblick! 



Det var för övrigt det sista ögonblicket som fanns att tillstå för när Ivan fattade att de skulle gå ut på gården utan mig i tåget började han skrika och gråta hejvilt och så var det med den saken. Luciatåget avnjöts därefter bekvämt sittande i mitt knä på behörigt avstånd från tåget. Fine by me, jag hade inte väntat mig något annat. Okej, tyckte väl kanske innerst inne att det hade varit en fin gest om han åtminstone sjungit med i sångerna men jaja. Who am I to judge, liksom. Nåväl. Tåget var över på en kvart. Sedan sprangs det runt på gården en stund och alla fick pepparkakor och ivan meddelade sin bästa kompis, som blev försenad till tåget, att han saknat honom och krävde en kram som kompensation, och så var det med den morgonen. 

Älskar mitt knasiga lilla barn. 



7 december 2016

SSRI mot ångest / fobi?

Det här verkar ju bli tredje vintern i rad som jag nästan däckar i min kräkfobi. Som det ser ut idag, efter en vecka av nästan ingen sömn alls, tycks det inte ha blivit bättre med åren eller med den "träning" som jag ju trots allt fått av Ivans magsjukor (åtta förra året, fem första året) utan värre. Det har väl knappast hjälpt att han haft extremt känsliga tarmar som liksom tagit emot i princip alla virus som omgivningen bjudit på, och fler än en gång haft magsjukor som varat i uppemot två veckor. Jag har ju kört en vända KBT (som inte hjälpte alls) och försökt med hypnos (som förvisso ledde till att jag träffade den terapeut jag fortfarande träffar en gång i veckan, men just kräkfobin har inte blivit bättre utan vi pratar mer om andra saker, livet och relationer generellt). Nu känns det som de enda alternativen jag har är att genomlida vintrarna i stor ångest eller att prova SSRI. Jag har förstått att SSRI kan användas mot ångest och fobi och inte bara används för klassiska depressioner. Men jag vet så lite om det här. Jag har haft pojkvänner och vänner och familjemedlemmar som ätit SSRI mot just depression. De har vittnat om att det fungerat olika bra för dem, att i vissa fall har biverkningarna varit större än hjälpen som medicinen gett. Men som sagt, mot ångest och fobi känner jag i princip ingen som medicinerar, så vitt jag vet.

Jag undrar nu: gör du det? Känner du någon som gör? Skulle du vilja dela med dig av erfarenheter till mig? Antingen via kommentarsfältet eller via mail? Min fråga rör alltså SSRI mot ångest och fobi snarare än depression. Nu har jag snart inte sovit ordentligt på två veckor eftersom magsjukan anlände till förskolan då, Ivan är hittills inte smittad men jag blir allt mer vrakig pga osömn och ständig oro. Så jag överväger mina alternativ. Har en läkartid för att diskutera saken nästa vecka, så fire away, du som kanske har erfarenheter eller tankar eller tips. PUSS.


Du gamla du ofria

Mm, att vakna efter typ tre små sömnpass om en timme styck och ha värk i käkarna pga gnisslar så mkt tänder och ont i nacken pga så spänd och ont i hövet pga så outvilad. Då vet man. Its magsjukesäsong! 

PS ganska bortslösat att osova pga skräck när det sedan inte "var" magsjuka, den där lilla hostan som barnet hade som fick en att flyga i taket gång på gång under natten. En gång kastade jag mig fram till honom med en hink. Han ba eh, jag hostar bara? Nyvaken. Ehe oj jag trodde du skulle spy. 

PS2 åh vad jag inte vill föra över min fobi på Ivan men åh vad jag tror det kan tänkas bli så, så pass ochill som jag är. Och JA jag har gått i KBT och hypnos och gud vet allt men det går liksom inte över. 

Ps3 har vi några fler emetofober i denna läsarskara? Googla då genast "zofran + vinterkräksjuka" för lite hopp i mörkret. 

1 december 2016

Milstolpe

Ikväll när ivan levererades till min port klockan halv sju efter en heldag hos farmor och farfar då jag fått massor av timmar att skriva på boken (feeling blessed) ifred, studsade han ut ur bilen och skrek HEJ MAMMA! JAG ÄLSKAR DIG! JAG HAR LÄNGTAT EFTER DIG. 

Hjärtat sprängdes. Det var bara det.